Konventionen om barnets rättigheter

Bakgrund

Efter första och andra världskriget levde ett stort antal barn i Europa under mycket svåra förhållanden. De hade blivit föräldralösa eller levde i splittrade familjer och flera av dem hade tvingats fly från sina hem och drabbats av svält och sjukdomar. Utan fungerande sociala skyddsnät blev många barn exploaterade och utnyttjade. Ofta hade de också förlorat möjligheten till utbildning och viktiga sociala relationer. En internationell barnrättsrörelse började växa fram i bland annat Sverige, Storbritannien och Danmark. Aktivister menade att barnen hade blivit offer för krigets politik och man tyckte att de skulle få egna rättigheter. Under nittonhundratalet gjorde FN flera viktiga uttalanden om barns rättigheter. I november 1989 antogs en konvention i FN:s generalförsamling som fick namnet Konventionen om barnets rättigheter. I texten kallas den hädanefter för Barnkonventionen. Konventionen fick folkrättslig kraft, vilket betyder att varje land som godkänner den måste följa det som står i konventionen. Nästan alla länder i världen har idag skrivit under och godkänt konventionen, med undantag för Somalia och USA.

Innehåll

Alla barn i de länder som har godkänt konventionen ska ha samma rättigheter, oavsett kultur, religion eller annat som skiljer länder eller samhällen åt. Enligt konventionen har varje lands regering ansvar för att barnets rättigheter tillgodoses.  Samtidigt har alla konventionsländer ansvar för att samarbeta med varandra för att se till att barnets rättigheter förverkligas över hela världen. Konventionen ger det enskilda barnet alla typer av mänskliga rättigheter; ekonomiska, sociala och kulturella, politiska och medborgerliga. De olika rättigheterna är skrivna i femtiotvå artiklar, eller kortare texter. Det finns också två tillägg i konventionen som handlar om barnets rätt att inte delta i krig och barnets rätt att inte utnyttjas sexuellt i olika syften. Rättigheterna är inte skrivna i en ordning som talar om vilka som är viktigast, alla artiklar är lika viktiga och ska ses som delar av en helhet. Artikel 1 talar om vem som är ett barn: varje människa under 18 år, om inte han eller hon enligt nationell lagstiftning blir myndig tidigare, är ett barn. Artiklarna 2, 3, 6 och 12 handlar om vilken attityd varje land bör ha till barn och barns rättigheter:

Artikel 2 säger att alla barn är lika värda. Alla barn ska också behandlas jämställt. Oavsett kön, etnicitet, språk, religion, handikapp med mera ska alla barn ha samma rättigheter.

Artikel 3 säger att man måste se till barnets bästa när man tar beslut eller åtgärder som påverkar barnet. I Sverige ska tanken om barnets bästa alltid finnas med när kommuner, landsting och myndigheter tar beslut eller gör sådant som påverkar barn.

Artikel 6 handlar om barnets rätt till liv. Barnet har också rätt till utveckling såsom utbildning, god hälsa och rätt att leka.

Artikel 12 säger att barnets har rätt att säga vad det tycker. Barnet har också rätt att påverka sin egen situation. Dessa rättigheter måste dock ses i förhållande till barnets ålder och mognad. 

De fyra artiklarna visar tillsammans hur konventionen vill att man ser på barn. De visar också hur länder ska tänka när de arbetar för att förverkliga konventionen. Det finns en så kallad barnrättskommitté som kontrollerar att de olika länderna följer konventionen. Varje land måste med jämna mellanrum lämna rapporter till kommittén om hur man arbetar med konventionen. Konventionen är en del av den internationella folkrätten men det finns ingen domstol som kan döma ett land som inte följer konventionen. Kritik från FN, olika organisationer, media och andra länder kan istället vara ett bra sätt att visa att ett land har gjort fel.

Sverige och Barnkonventionen

Barnkonvention är rättsligt bindande för alla stater som har godkänt den. I Sverige är barnkonventionen inte en egen lag, det är den däremot i exempelvis Norge, Finland och Belgien. I Sverige ska istället nya och gamla lagar stämma överens med Barnkonventionen. De får inte strida mot konventionens bestämmelser eller kränka barns rättigheter. Om man tar beslut och gör saker som påverkar barnen ska konsekvenserna alltid stämma med Barnkonventionen. Detta gäller såväl skola och barnomsorg som fritid och socialtjänst men också vid samhällsplanering och i miljöfrågor. I Sverige har man valt att ta med delar av Barnkonventionen i vissa svenska lagar som socialtjänstlagen och föräldrabalken där man har tagit med tanken om barnets bästa. Det står också att barnet har rätt att säga sin mening. I både Barnkonventionen och föräldrabalken står det att barnet har rätt att träffa sina båda föräldrar. Det står också att föräldrarna har skyldighet att se till att barnet får alla sina behov tillgodosedda.      

BRIS, Projekt Vuxensamtal och barnkonventionen

BRIS utgår i all sin verksamhet från Barnkonventionen. Man har valt att särskilt lyfta fram och fokusera på artiklarna 2, 3, 6 och 12. Dessa artiklar fungerar tonsättande för hur hela Barnkonventionen ska tolkas och implementeras. De ska också fungera som ledstjärnor för BRIS verksamhet och spegla organisationens värderingar.

Genom Vuxensamtal hoppas vi kunna skapa diskussion och informationsutbyte mellan vuxna som läser SFI. Ambitionen är att stärka deltagarna i rollen som vuxna och, om man har barn, också som föräldrar. Genom Vuxensamtal vill vi skapa högre KASAM och öka delaktighet för deltagarna i det nya samhället.

Barnkonventionen skapades för att barn världen över ska ha rätt att må bra och känna sig trygga, gå i skolan, få säga vad de tycker och utvecklas positivt. Barnet kan dock inte själv få sina rättigheter tillgodosedda utan det är alla vuxnas ansvar att se till att konventionen följs i de olika länderna. Vi vet att vuxna är mycket viktiga för barns utveckling, för att barn ska kunna få sina rättigheter tillgodosedda och utvecklas positivt. Vuxna behövs för att vägleda, ge stöd och stimulans. Vuxna kan på olika sätt arbeta för att förverkliga Barnkonventionen genom både små och stora saker. På lokal nivå kan vuxna gå samman och på olika sätt se till att kommunen tillgodoser barnets rättigheter när de till exempel drar en ny väg genom bostadsområdet där man bor. Det kan också handla om att som vuxen eller förälder låta barnet säga vad det tycker om saker som de vuxna har bestämt.

Om vuxna som finns runt omkring barn mår bra och känner sig trygga och värdefulla kan de hjälpa barnen att känna samma sak. Om vuxna kan hjälpa barnen att känna sig trygga och värdefulla och förstå det som händer runtomkring har de vuxna också lyckats förverkliga Barnkonventionen.